Ja detta kan vi kalla för en rättelse.

Jag får alltid höra att jag är ju så stark o jag är ju så medveten om
allt o jag styr upp saker o ting o bla bla bla.

Jag har alltid sagt till mina vänner att all skit man varit med om har
gjort mig till den jag är idag o det är jag glad för.
Fuck it!! Jag är inte ett dugg glad utan snarare jävligt obekväm o
trött på mitt sätt vara o tänka i olika situationer.
Känns som jag är upplärd att göra på ett visst sätt men hela mitt hjärta
skriker ut nåt annat å jag slits emellan.

Jag är inte ett dugg stark, jag klarar inte alls hur mycket som helst o jag vill
inte styra upp allt o känna att jag måste ha koll på allt runtomkring mig!

Jag vill känna mig fri, fri att vara en glad o positiv människa med massa
hopp o härliga förväntningar på resten av livet!

Varför kommer detta nu tror ni?
Kan det ha att göra med att göra att jag träffat denna fantastiska människa.
Här finns inga gråzoner, inga missbruk, ingen skit som jag måste skydda
mig ifrån. Här kan jag bara luta mig tillbaka o njuta o vara världens lyckligaste,
frågan är bara HUR FAN GÖR MAN?

Jag hittar nya sätt varje dag som gör mig lycklig!
Släppa spärrarna, våga va mig själv o våga ge o våga ta.
Inte fasta utan utvecklas o fortsätta le o älska!