lizzibitch

För er som inte tycker man ska skriva om för personliga saker
eller inte vill läsa om jobbiga saker kan sluta läsa NU!!

För mig är det viktigt att få ut det, att få ge av min berättelse!!

Från att se ett positivt gravtest till att efter en månad få beskedet att det är ett missfall
är allt annat än lätt!! Vi hade ju skrivit in oss på BVC och allt flöt ju på som det ska.
Det känns ju i hela kroppen, allting växer, äter som en galning, illamåendet, trött jämt!
Ingen tvekan ätt här var det bebis på gång. Frågan var nu hur långt det gått?
Barnmorskan räknade ut att vi skulle varit i v 11 nu, jag var inte riktigt överens med det.
Tycker det är för länge men skit samma, vi beslöt oss för att göra ett tidigt ultraljud (VU)
och då prata med läkaren om fosterdiagnostik.

Det var i måndags vi åkte till BVC för att göra ultraljudet. Fyllda av förväntan över att
så se detta lilla liv. Det skulle ju särskilt bli verklighet för Johan att få se det på skärmen.
Det kom upp på skärmen och vi såg den runda säcken o det lilla knytet,
huvudet o resten av kroppen.
Så litet men så häftigt. Vi skrattade högt o tyckte det va sååå fränt!!
Läkaren frågade hur långt det gått, jag säger ca 10 v men jag är osäker på det.
Jaa det här är ingen normal graviditet.... tyvärr!
VA? Varför då? Varför säger han så?
Han tittar och tittar, varför ändrar han sig inte?

Jag får klä på mig o barnmorskan kommer in.
Vi får veta att det inte såg normalt ut, inget hjärta. 
Jag skulle få gå och lämna hormonprover i 2 dagar för o se om värdena minskar.
Varför då? Är det inte säkert eller vad menar dom?
Vi fick 2 kataloger om missfall sen åkte vi hem.

Vi var i chock!! Va fan hände? Vi skulle ju få reda på hur långt det gått o nu sitter
vi här o fattar ingenting. Var det helt klart att det var missfall? Var de osäkra?
Va sa han egentligen o hur sa han det?

Dagen efter ringde jag in och lämnade mitt telnr för att få prata med barnmorskan igen.
Lämnade mitt nr o skulle bli uppringd 10,20. När kl var 12,30 o ingen fortfarande inte ringt
körde jag in. Mötte henne jag skulle prata med o vi gick in i ett rum.
Va hände? Vad såg han igår? Jag fick läsa journalen.
Där stod att fostret var mindre än beräknat och ingen hjärtaktivitet funnen.
Men jag ska ändå göra hormontestet imorgon igen?
Ja det måste du, det du lämnade igår varjättehögt och bra. Okej?!?!

På onsdag lämnade jag ett prov till sen väntade jag på att barnmorskan skulle ringa.
Jag väntade o väntadeoch väntade.
På  Torsdag kl 12 ringde hon och bekräftade att det är ett missfall.
Mina första tankar var att ja det var väl klart att det skulle bli såhär,
det får ju inte va lätt. Klart det ska kämpas!!
Vad händer nu då?

Du åker in till Karskrona Akutmottagning så hjälper dom dig att få ut misfallet.
Det finns en notis i datan så dom kan gå in och titta.
Men fan, det är torsdag innan påsk, ska vi köra 10 mil dit och hem? Finns det  möjligen
ingen chans att vi kan åka till Kristianstad, det är 2 mil?
Jo då sa hon, jag skriver ut din journal så tar du bara med den så får ni det gjort innan påsk!

Så fick det bli, vi hämtade de papper vi skulle ha o körde till akuten.
Allt har ju hitills gått rättså bra. Det har varit ovisshet och man har ju varit ledsen och orolig
men vi har ju också hunnit smälta det dag för dag och pratat och ältat detta
så nu vill man ju bara få det gjort.
Få bort det!! Men all den här lugna känslan försvann kan jag säga!

Väl på akuten träffar vi denna människa, en kvinna som får en att bryta ihop fullständigt!!
Jag fick sätta mig på en säng och Johan på en stol bakom.
Vi förklarar läget och ger henne journalen.
Hon hånflinar oss rakt upp i ansiktet, himlar med ögonen o undrar varför vi kommit dit.
För att få hjälp att få ut missfallet. Att ha ett dött foster i magen är väl inget akut.
Om du inte har ont eller mår dåligt! Mår dåligt?!?!?!
Ja inte fan mår jag bra! Jag ville bara resa mig o gå därifrån.
Hon ringer någon o det hon säger i det samtalet var så jävla förnedrande o kränkande
så jag finner inga ord!!
Vi blir iallafall flyttade från akutsalen till ett annat väntrum.
På vägen dit sa Johan till hennes kollega att är det såhär man ska bli behandlad.
Vi har väntat vårt första barn, just fått reda på att det är
missfall och så ska man mötas av en kärring som flinar åt en!! Fy fan!!
Det får ni ta med läkaren sa han! Va fan hjälper det.

Det gjorde vi för när hon kom så bröt jag. Vi pratade om det en stund.
Hon räddade den dagen kan man säga.
Hon förklarade att det vi skullegjort är att ringa till gyn, få en akut tid där och
gått direkt dit för en undersökning.
Ursäkta ursäkta vi visste inte det, vi bara gjorde som vi blev tillsagda!!

Iallafall så fick jag upp i stolen igen för ett nytt ultraljud. Vilken skillnad!!
Det som var så runt och fint i måndags var alldeles ojämt nu,
det lilla fostret såg nu ut som en liten hopskrynklad papperlapp.
Som liksom bara flöt omkring. Nu blev det verklighet.
Kanske låter konstigt men det var skönt att se det, nu behöver jag aldrig fundera!
Det fanns inte mer.

Nu på morgonen har jag tagit en tablett som ska påbörja processen och
på onsdag morgon åker vi till sjukhuset för att få slut på detta!!
Det värsta har ändå varit att gått rund såhär med värkande bröst o
stor mage, det lilla pyret är ju kvar där inne, obehagligt.
Så nu går jag här o väntar på att börja få ont! Är fruktansvärt trött!!

Otroligt ledsamt och tråkigt men tack vare att vi pratat mycket o stöttat
varandra så mycket vi kunnat och tack vare alla underbara människor
runtomkringså klarar vi det här!!!!!!!